Den svenska kulturen i dess vidare bemärkelse är så präglad av ett psykiatriskt paradigm att vi av och till inte ens noterar det. Idén att det är ”sjukligt” att känna oro, sorgsenhet, upprördhet och rädsla har de senaste decennierna på ett ytterst påtagligt sätt lyckats få fäste, inte enbart inom filmcensuren utan också hos en bred allmänhet. Föreställningen att vi ska ”skyddas” från det som är svårt, men också att det anses ”sjukt” att reagera på svåra livssituationer. Det finns fler psykiatriska diagnoser än någonsin och utskrivning av psykofarmaka ökar i en skrämmande fart. Det om något borde mana till debatt, och krav på förbud. Men nej, istället stoppas en film som beskriver ett stycke liv, ur ett barn perspektiv. En skildring som förmår rymma såväl det vackra som det ibland oändligt svåra. Med ett hoppingivande slut som påminner om kraften i att bry sig, att inte lämna vara sig barn eller vuxna ensamma då livet står på spel.
Ett svar till “Barn och skräck”
Den svenska kulturen i dess vidare bemärkelse är så präglad av ett psykiatriskt paradigm att vi av och till inte ens noterar det. Idén att det är ”sjukligt” att känna oro, sorgsenhet, upprördhet och rädsla har de senaste decennierna på ett ytterst påtagligt sätt lyckats få fäste, inte enbart inom filmcensuren utan också hos en bred allmänhet. Föreställningen att vi ska ”skyddas” från det som är svårt, men också att det anses ”sjukt” att reagera på svåra livssituationer. Det finns fler psykiatriska diagnoser än någonsin och utskrivning av psykofarmaka ökar i en skrämmande fart. Det om något borde mana till debatt, och krav på förbud. Men nej, istället stoppas en film som beskriver ett stycke liv, ur ett barn perspektiv. En skildring som förmår rymma såväl det vackra som det ibland oändligt svåra. Med ett hoppingivande slut som påminner om kraften i att bry sig, att inte lämna vara sig barn eller vuxna ensamma då livet står på spel.