Vad behövs för att föräldrar med psykisk sjukdom ska ge en trygg uppväxt?

Fundament Film Stockholm, Film på Gotland, TriArt Film och Psykiatrifonden inbjuder till öppen diskussion om hur vi på bästa sätt kan ge barn till föräldrar med psykisk sjukdom en trygg uppväxt och föräldrarna det stöd de behöver för ett bra föräldraskap.

Utifrån filmvisning av Suzanne Ostens ”Flickan mamman och demonerna” kommer regissören Suzanne Osten diskutera med Psykiatrifondens Fördomsprisvinnare Pebbles Karlsson Ambrose kring frågan vad som behövs för att en förälder med psykisk sjukdom ska ge en trygg uppväxt.

Suzanne Osten har egna erfarenheter av att växa upp med en mamma med schizofreni och Pebbles Karlsson Ambrose, författare och bloggare, är förälder och har schizoaffektiv sjukdom.

Vi utlovar en spännande och viktig framåtriktade diskussion – Varmt välkomna!

Filmvisning ”Flickan mamman och demonerna”
Tid:
13:30 till 15:30
Plats: Biostaden Borgen, Visby

Diskussion och filmklipp (Diskussionen inleds med utvalda klipp ur filmen, för de som inte har haft möjlighet att se hela filmen)

Tid: 15:40 till 16:45
Plats: Biostaden Borgen, Visby
Deltagare: Suzanne Osten & Pebbles Karlsson Ambrose
Moderator: Maria Larsson

Ni vuxna och barn

Ni vuxna och barn som bryr er om dramatisk komplex film för barn har väl inte undgått att statens mediaråd barnförbjöd filmen ”Flickan Mamman och Demonerna”, lagom till premiär i april och jag inte ens fick visa den för barnpublik, på en offentlig barnfilmfestival i Malmö/Buff.

Men nu efter utdragen strid i domstolar- är den fri från 11 år i Sverige.

I Norge och Danmark ser man annorlunda på vad som oroar barn. I Danmark får familjen bestämma vilka barn som ska gå på film med 15-årsgräns om man går tillsammans och i Norge var filmen inbjuden till Tromsös första barnfilmsfestival , så dit åkte skådespelarna Maria Sundbohm som spelar Siri med sina demioner, och i verkligheten och i filmen hennes egen dotter Esther Quigley som och spelar dottern Ti. De visade filmen och pratade med flera hundra barn.

Här är rapporten från Maria:

Vi var på två visningar av filmen. Första morgonen var det ca 100 barn mellan 11-12 år, andra dagen var det ungefär lika många men med  åldersspannet 11-15 år.

De hade så mycket frågor och tankar!

För mig, men kanske framför allt för Esther,var detta en fantastisk upplevelse eftersom vi inte sett filmen tillsammans med barn förut!

De var så engagerade, så respektfulla och ville verkligen prata med oss.

Esther (som hade sagt till mig att hon inte ville säga något från scenen )stod med mikrofon i hand och pratade och svarade så uppriktigt och sant på alla frågor hon fick. Stämningen var liksom så god och uppriktig att vi båda verkligen ville prata!

Jag radar upp några av frågorna och kommentarerna som barnen kom med. så kan jag utveckla mer sen.

  • Hur blir man psykiskt sjuk?
  • Blev Maryam och Ti kompisar igen sen?
  • Det verkade som om mamman var schizofren. Var hon det? ( det var en 11- årig flicka som uppenbarligen hade någon slags inblick i sjukdomen…)
  • Jag gillade filmen för att den var så verklig.
  • Jag gillade demonerna
  • Filmen slutade ju ganska bra, men inte så bra och det tyckte jag om för så är det i verkligheten.
  • Var det svårt att spela psykiskt sjuk?
  • Dränkte mamman råttorna?
  • Jag gillade filmen för att den var så allvarlig och viktig.
  • Var det äckligt i lägenheten när ni spelade in? Luktade det äckligt?
  • Var demonerna redan i lägenheten när Siri och Ti flyttade in?
  • Är schizofreni en vanlig sjukdom?
  • Vilka scener var roligast att spela in.
  • Hur gjorde ni scenen när Siri slår Ti
  • Varför var det så många ögon?
  • Fick du ( Esther ) många vänner under inspelningen?
  • Hur gjorde ni om ni glömde någon replik?

Två kommentarer från barnen i Tromsö dröjer kvar hos mig. Berör mig.

En flicka som efter filmen uttryckte att hon tyckte det var så bra att filmen inte slutade så lyckligt. Hon var 11 el 12 år. När jag frågade henne varför hon tänkte så svarade hon att det var väldigt bra eftersom verkligheten är så. I verkligheten slutar det aldrig som på film, i verkligheten kan det sluta olyckligt ibland också. Det var realistiskt, och det var bra.

Jag tycker denna åsikt i förhållande till den vuxendebatt vi fört i Sverige är så klok. Barn som vill ha berättelser om verkligheten.

Verklighetens berättelser som stärker barnen, inte skrämmer.

Moderatorn berättade också för samtliga barn i salongen lite kort om den process filmen hamnat i Sverige. Att vi fick 15- års gräns först osv. När barnen fick frågan vad de tyckte om det stönade de.

De tyckte att barn självklart kan se filmen!

Moderatorn: Men tycker ni inte att filmen är lite skumelt (läskig) ?

Barnen: jo lite, men den är bra! Den är verklig, viktig!

En annan flicka i gick i projektklassen.

De har sett filmen i skolan och på festivalen och ska skriva analyser på filmen .Barnen från den klassen fick också sända live tv själv under festivalen och gjorde en

Intervju med mig och en med Esther.

De var så ljuvliga. Så engagerade.

I intervjun frågade de vad som var roligast/ svårast etc och när vi var klara frågade jag flickan om hon gillade filmen.

— Ja, svarade hon.

Varför?

– För att den var så verklig.

Här kan ni finna lite info om striden om filmen och att den inte är barnförbjuden längre.

Fortsatt 15-årsgräns för Flickan mamman och demonerna

Inför biopremiären av Suzanne Ostens film Flickan mammma och demonerna belade Statens Medieråd filmen med en 15-årsgräns. Det innebär att ingen person under 15 år kan se filmen på biograf på offentliga visningar. Detta gäller oavsett om man går tillsammans med vuxet sällskap eller ej.

TriArt Film överklagade beslutet till Förvaltningsrätten, som sänkte åldersgränsen till 11 år. Statens Medieråd valde då att i sin tur överklaga till Kammarrätten. Kammarrätten beslutade den 22 april att inte bevilja tillståndsprövning och gick såldes på Förvaltningsrättens linje. Statens Medieråd har valt att överklaga Kammarrättens beslut till Högsta Förvaltningsrätten. Under behandlingstiden gäller 15-årsgränsen för offentliga visningar.

För ytterligare information kontakta Eva Esseen på eva@triart.se eller 0734-176552.

Öppet brev till Alice Bah Kuhnke, kultur- och demokratiminister

Kära Alice,

Du har sett min film ”Flickan mamman och demonerna”. I salongen satt barn, tonåringar och vuxna. Du blev rörd, sade du. Därför vill jag uppmärksamma dig på några konsekvenser som förbudet att visa den här filmen för barn leder till och vad detta betyder för den framtida svenska kvalitetsfilmen.

Det är ju så att den tänkta målgruppen är vuxna med barn. Men som det nu är avvisas de från biograferna. Det är en film om en verklighet. Detta skrämmer många vuxna, experter och kritiker som inte vill se att barn lever i samma verklighet. Jag har i mitt yrke lärt mig att vuxnas skuldkänslor – vi gör för lite – bestämmer vad barn förstår och får göra .. .

Filmens tema, en förälders psykiska hälsa, skrämmer oss som ser barnets maktlöshet och att andra inte ingriper. Men min film berättar också att barn överlever och orienterar sig, ja är hjältar om de ges möjligheten att få använda sin fantasi och får stöd från andra. Någon måste komma till undsättning när det handlar om svält och inlåsning. Det är en thriller och ett kärleksdrama. Barn älskar sina föräldrar, ett beroende som är svårt att se.

Jag har berättat den här historien på teatern i form av en pjäs under cirka 15 år. I Sverige och utomlands. Tester och publikundersökning är min metod. Det finns barn i varje skolklass som har liknande erfarenheter av en förälders kris – det vet vi.

En statlig myndighet, medierådet, har barnförbjudit filmen. Vi överklagade och fick rätt. Förvaltningsrätten gav oss en 11-årsgräns eftersom de ansåg att barnen ska ha information enligt FNs barnkonvention. En konvention som ska bli lag i Sverige. Medierådet överklagade beslutet till kammarrätten och vi har fått rätt där också. Men, det fortsatta förbudet, det vill säga 15-årsgränsen, hindrar vuxna att själva välja i vilken ålder de anser att deras barn klarar av att se den kritikerrosade filmen.

I fredags såg kammarrätten filmen och vi väntar nu på att de befriar filmen till elvaårsgräns. ”Flickan Mamman och Demonerna” hade premiär 15 april och det har varit en utdragen och skadlig process för filmens rykte. Är den så ”farlig” eftersom det tar sån tid att … eller är den ”rolig, varm och det slutar bra”. Vem ska vi tro?

Detta utdragna elände kan du inte göra något åt och att begära din hjälp här Alice, det är att begära ministerstyre. Men viktiga frågor om svensk kvalitetsfilm har infunnit sig hos mig under den här utdragna plågan.

Jag har fått göra den film jag ville med stöd av svenska filminstitutets konsulent Baker Karim. Jag har själv gått in i produktionen – jag tror på den och dess framtid. För första gången har detta tema om ett barn till en förälder med psykisk sjukdom fått huvudrollen.

Men vad ska vi ha svensk konst till? Vad ska vi göra med svensk kvalitetsfilm på marknadens villkor. Biografcensur har väl spelat ut sin roll?

IMG_5108

Filmutbud och marknad går att likna med en  buffelhjord av främst amerikanskt underhållningsbuller. Hårda programsättningsvillkor på en monopoliserad biografmarknad gäller. Dessa filmer har råd att visa sig. Det är massor av reklam och ”money rules”.

Man kan påstå att svensk konstnärlig film står under kulturell ockupation. Vi får klämma in oss mellan rullarna.

I filmpolitisk journalistik anses framgång alltid vara sålda biljetter. Det som driver film framåt – originella, allvarliga teman – hånas om siffrorna är låga. Och de är alltid låga. Vi är ett litet, litet land. Om Norden samarbetade vore det bättre. Större. Trots att vi vet att all konst och kommersiell kultur lånar och inspireras av varandras berättelser, så är villkoren att visa dessa olika avtryck mycket, mycket bekymmersamma för den svenska filmen.

Vi skulle behöva egna biografer som i likhet med biblioteken kunde visa våra prisade filmer.

Många vuxna fasar och uttalar sig om vad barn vill ha, jag också, jag påstår vi behöver nya berättelser om barns olika verkligheter.

Men en film som har barn som målgrupp, får den berätta om verkligheten? Här i censurdiskussionens skugga anar jag en hel generation av unga filmskapare som tänker: Aldrig en film för barn! Tankar och berättelser tystnar i denna skrikiga diskussion om skräck och förbud mot att skildra nödvändigt drama för yngre. Alla nyanser i min film försvinner, rytm, humor, musik, foto, skådespeleri, underhållning, estetik. Ett rykte går bland barn – vad är det för något vi hindras från att se?

Många vuxna anser ju, okunnigt nog, att barn är en annan kategori; barn är en främmande ras och ska ha lyckliga äventyr, idyllisk lek och inga svåra historier om deras egna upplevelser av orättvisa och våld. Tydligen vill många vuxna, i en slags nymoralistisk anda, att deras barn inte ska börja tänka och reflektera som de mänskliga överlevare vi är. Men barn ser ju allt. De känner oss hycklare. Min film är oroande, de tänker, men de blir inte nedslagna av den. Den har en tydlig hjälte. Ett barn.

Visst önskar sig många föräldrar barnfilmer att parkera barnen framför, filmer som inte väcker frågor, bara är underhållning, så att vi hinner gå och shoppa. Men konst är inte barnvaktsparkering under mysiga former. Konstnärliga filmer – för alla – väcker vår tänkande oro och därmed kraft.

Visionen svensk skolbio är under hårt tryck, dels från allt vad vi trycker in i skolan och dels har reformen skapande skola slagit ut film på bio för skolbarn på grund av av för små resurser. Det är för lite som satsas på barnkultur totalt.

Den stora publiken för konst, det så kallade folket, är de yngre. Bygg ut skolbion, inför bild på schemat, utbilda de yngre i bildskapande och reflekterande analyser. Räkna, skriva, filma! Vi går in i en framtid där bilden är ett alfabet. Läs bilden och stå emot manipulation.

Okunskap präglar myndigheten som ska ge oss vägledning om rörlig bild och skapa förståelse och fördjupning. Medierådet borde enligt min mening vara forskningsbaserad och rådgivande och kunna förse oss med kunskap om bildens effekt och möjligheter.

När en myndighet stoppar en film och tolkar en möjlig 11-årings oro eller rädsla, hur relevanta är experternas kriterier? De som aldrig själva har arbetat konstnärligt med kunskap om estetiska verkningar, testintervjuer och lekar – med målgrupp. Hur ska jag då kunna ta 15 års-uttalandet på allvar?

Hur kan grund psykologkompetens mäta sig med 40-års konstnärligt praktiskt teoretiskt och pedagogiskt arbete ?

En professur i regi, räknas inte den?

I hemmet får vi se vad som helst i bildväg: en ström av våld, besatthet, mord och självmord. Barn berättar för mig vad de ser och ställer frågor.

Medierådet har givit en rad grymma filmer, svenska och amerikanska, 11-års gräns. Övertygelsen om ”skada på ett barns välbefinnande” beror enligt dem på allt för stor realism. Ett barn TI älskar sin sjuka förälder SIRI och försöker förstå de olika tillstånden. Barnet ser inte de demoner vi ser. De gestaltas som överdrivna varelser som kan gå upp i rök och tappa näsa och öra.

Men kära Alice

De brev med berättelser som strömmar in till mig om filmens verklighet visar hur viktig filmen är för de svagaste, de utsatta barnen till en annan svag utsatt grupp nämligen föräldrar drabbade av psykos och missbruk. Psykisk ohälsa i form av psykoser är det största tabuet i vår tid.

Det här är bara en skildring, filmen är en saga och ingenting jämfört mot 24 timmars verklighet för ett barn ensam med en ångestfull förälder. Jag och många andra barn och unga hade behövt den här filmen för att fatta att vi är väldigt många  i Sverige och absolut inte ensamma. Det handlar om att utveckla förståelse, nätverk och kunskaper.

Alice, jag tror att berättelser om andra ökar empatin mellan  unga och vuxna. Nu det är dags tänka över var bra svenska filmer ska visas. När marknaden kräver plats för sin bullrande hjord, var ska vi publiken finna alternativen, innan de försvinner?

Kanske på en biokedja för vuxna och barn där vi kan ha repertoar. Den visionära skolbion som ges hög status är ett stolt försvar för konstnärlig film med våra egna historier och originalberättelser. Skolbion är en nationell angelägenhet för framtiden!

Jag har varit SFI:s skolbioambassadör i 2 år och mött rader med engagerade lärare som brinner för  filmkonsten. De ser film med sina klasser och integrerar bildmediet i skolans undervisning. Att läsa, skriva, räkna och göra bild är framtiden. Vår tids barn översköljs av budskap och måste lära sig läsa bild.

I dag är det lätt att för barn att göra film, tekniken finns i mobiler med mera. Barnen suktar efter att få skapa. De fixar egna filmklubbar som exempelvis i Växjö. Detta är det stora demokratiska underskottet. Här skulle allt som görs kunna göra verklig skillnad.

J’accuse/jag anklagar

Jag anklagar en svensk myndighet, medierådet, för  att sabotera svensk filmkultur och att missanvända skattemedel. Den ömtåliga nyanserade filmen står under attack av en myndighet som kontrollerar en liten svensk film men släpper igenom den dånande våldsactionfloden. Jag har skapat två filmer för barn. 1996 förbjöds ”Bengbulan”, 2016 förbjöds ”Flickan Mamman och Demonerna”, båda med teman om en  dramatisk barndom. Att kritisera vuxenvärlden är det återstående tabuet och för det straffas man direkt av en en statlig censur. Vilken åldersgräns tycker ni ”Bengbulan” ska ha? (idag har den 11). Ett till två år svarade  mellanstadieeleverna i Angered när jag visade den för dem 2015.

Jag vill återta glädjen med min film och jag blir glad för varje berörd människa. Men hur ska publiken nu tvättas ren från en konstgjord debatt om farlighet/oro/censur?

Det första man frågar ett barn är inte ”var den läskig?” utan ”hur upplevde du detta?”. I min vision ser jag att vuxna skulle se filmen med barn för att kunna tala med varandra om människors olika livsvillkor. Är detta verkligen omöjligt?

Kompositör Anders Niska regi Suzanne osten producent Agneta j bergenstråhle

Anders Niska, Suzanne Osten, Agneta J Bergenstråhle på premiären 15 april