Nu står det äntligen klart, efter många turer, att det blir 11-årsgräns för filmen ”Flickan, mamman och demonerna”. Det beslutade Högsta Förvaltningsdomstolen i fredags.
-
SE FILMEN SÖNDAGEN 22/5 FOLKETSBIO
Angered kl 16 30 och samtala med mig och Malena Jansson och barn från Kompisklassen .
-
Fortsatt 15-årsgräns för Flickan mamman och demonerna
Inför biopremiären av Suzanne Ostens film Flickan mammma och demonerna belade Statens Medieråd filmen med en 15-årsgräns. Det innebär att ingen person under 15 år kan se filmen på biograf på offentliga visningar. Detta gäller oavsett om man går tillsammans med vuxet sällskap eller ej.
TriArt Film överklagade beslutet till Förvaltningsrätten, som sänkte åldersgränsen till 11 år. Statens Medieråd valde då att i sin tur överklaga till Kammarrätten. Kammarrätten beslutade den 22 april att inte bevilja tillståndsprövning och gick såldes på Förvaltningsrättens linje. Statens Medieråd har valt att överklaga Kammarrättens beslut till Högsta Förvaltningsrätten. Under behandlingstiden gäller 15-årsgränsen för offentliga visningar.
För ytterligare information kontakta Eva Esseen på eva@triart.se eller 0734-176552.
-
Öppet brev till Alice Bah Kuhnke, kultur- och demokratiminister
Kära Alice,
Du har sett min film ”Flickan mamman och demonerna”. I salongen satt barn, tonåringar och vuxna. Du blev rörd, sade du. Därför vill jag uppmärksamma dig på några konsekvenser som förbudet att visa den här filmen för barn leder till och vad detta betyder för den framtida svenska kvalitetsfilmen.
Det är ju så att den tänkta målgruppen är vuxna med barn. Men som det nu är avvisas de från biograferna. Det är en film om en verklighet. Detta skrämmer många vuxna, experter och kritiker som inte vill se att barn lever i samma verklighet. Jag har i mitt yrke lärt mig att vuxnas skuldkänslor – vi gör för lite – bestämmer vad barn förstår och får göra .. .
Filmens tema, en förälders psykiska hälsa, skrämmer oss som ser barnets maktlöshet och att andra inte ingriper. Men min film berättar också att barn överlever och orienterar sig, ja är hjältar om de ges möjligheten att få använda sin fantasi och får stöd från andra. Någon måste komma till undsättning när det handlar om svält och inlåsning. Det är en thriller och ett kärleksdrama. Barn älskar sina föräldrar, ett beroende som är svårt att se.
Jag har berättat den här historien på teatern i form av en pjäs under cirka 15 år. I Sverige och utomlands. Tester och publikundersökning är min metod. Det finns barn i varje skolklass som har liknande erfarenheter av en förälders kris – det vet vi.
En statlig myndighet, medierådet, har barnförbjudit filmen. Vi överklagade och fick rätt. Förvaltningsrätten gav oss en 11-årsgräns eftersom de ansåg att barnen ska ha information enligt FNs barnkonvention. En konvention som ska bli lag i Sverige. Medierådet överklagade beslutet till kammarrätten och vi har fått rätt där också. Men, det fortsatta förbudet, det vill säga 15-årsgränsen, hindrar vuxna att själva välja i vilken ålder de anser att deras barn klarar av att se den kritikerrosade filmen.
I fredags såg kammarrätten filmen och vi väntar nu på att de befriar filmen till elvaårsgräns. ”Flickan Mamman och Demonerna” hade premiär 15 april och det har varit en utdragen och skadlig process för filmens rykte. Är den så ”farlig” eftersom det tar sån tid att … eller är den ”rolig, varm och det slutar bra”. Vem ska vi tro?
Detta utdragna elände kan du inte göra något åt och att begära din hjälp här Alice, det är att begära ministerstyre. Men viktiga frågor om svensk kvalitetsfilm har infunnit sig hos mig under den här utdragna plågan.
Jag har fått göra den film jag ville med stöd av svenska filminstitutets konsulent Baker Karim. Jag har själv gått in i produktionen – jag tror på den och dess framtid. För första gången har detta tema om ett barn till en förälder med psykisk sjukdom fått huvudrollen.
Men vad ska vi ha svensk konst till? Vad ska vi göra med svensk kvalitetsfilm på marknadens villkor. Biografcensur har väl spelat ut sin roll?
Filmutbud och marknad går att likna med en buffelhjord av främst amerikanskt underhållningsbuller. Hårda programsättningsvillkor på en monopoliserad biografmarknad gäller. Dessa filmer har råd att visa sig. Det är massor av reklam och ”money rules”.
Man kan påstå att svensk konstnärlig film står under kulturell ockupation. Vi får klämma in oss mellan rullarna.
I filmpolitisk journalistik anses framgång alltid vara sålda biljetter. Det som driver film framåt – originella, allvarliga teman – hånas om siffrorna är låga. Och de är alltid låga. Vi är ett litet, litet land. Om Norden samarbetade vore det bättre. Större. Trots att vi vet att all konst och kommersiell kultur lånar och inspireras av varandras berättelser, så är villkoren att visa dessa olika avtryck mycket, mycket bekymmersamma för den svenska filmen.
Vi skulle behöva egna biografer som i likhet med biblioteken kunde visa våra prisade filmer.
Många vuxna fasar och uttalar sig om vad barn vill ha, jag också, jag påstår vi behöver nya berättelser om barns olika verkligheter.
Men en film som har barn som målgrupp, får den berätta om verkligheten? Här i censurdiskussionens skugga anar jag en hel generation av unga filmskapare som tänker: Aldrig en film för barn! Tankar och berättelser tystnar i denna skrikiga diskussion om skräck och förbud mot att skildra nödvändigt drama för yngre. Alla nyanser i min film försvinner, rytm, humor, musik, foto, skådespeleri, underhållning, estetik. Ett rykte går bland barn – vad är det för något vi hindras från att se?
Många vuxna anser ju, okunnigt nog, att barn är en annan kategori; barn är en främmande ras och ska ha lyckliga äventyr, idyllisk lek och inga svåra historier om deras egna upplevelser av orättvisa och våld. Tydligen vill många vuxna, i en slags nymoralistisk anda, att deras barn inte ska börja tänka och reflektera som de mänskliga överlevare vi är. Men barn ser ju allt. De känner oss hycklare. Min film är oroande, de tänker, men de blir inte nedslagna av den. Den har en tydlig hjälte. Ett barn.
Visst önskar sig många föräldrar barnfilmer att parkera barnen framför, filmer som inte väcker frågor, bara är underhållning, så att vi hinner gå och shoppa. Men konst är inte barnvaktsparkering under mysiga former. Konstnärliga filmer – för alla – väcker vår tänkande oro och därmed kraft.
Visionen svensk skolbio är under hårt tryck, dels från allt vad vi trycker in i skolan och dels har reformen skapande skola slagit ut film på bio för skolbarn på grund av av för små resurser. Det är för lite som satsas på barnkultur totalt.
Den stora publiken för konst, det så kallade folket, är de yngre. Bygg ut skolbion, inför bild på schemat, utbilda de yngre i bildskapande och reflekterande analyser. Räkna, skriva, filma! Vi går in i en framtid där bilden är ett alfabet. Läs bilden och stå emot manipulation.
Okunskap präglar myndigheten som ska ge oss vägledning om rörlig bild och skapa förståelse och fördjupning. Medierådet borde enligt min mening vara forskningsbaserad och rådgivande och kunna förse oss med kunskap om bildens effekt och möjligheter.
När en myndighet stoppar en film och tolkar en möjlig 11-årings oro eller rädsla, hur relevanta är experternas kriterier? De som aldrig själva har arbetat konstnärligt med kunskap om estetiska verkningar, testintervjuer och lekar – med målgrupp. Hur ska jag då kunna ta 15 års-uttalandet på allvar?
Hur kan grund psykologkompetens mäta sig med 40-års konstnärligt praktiskt teoretiskt och pedagogiskt arbete ?
En professur i regi, räknas inte den?
I hemmet får vi se vad som helst i bildväg: en ström av våld, besatthet, mord och självmord. Barn berättar för mig vad de ser och ställer frågor.
Medierådet har givit en rad grymma filmer, svenska och amerikanska, 11-års gräns. Övertygelsen om ”skada på ett barns välbefinnande” beror enligt dem på allt för stor realism. Ett barn TI älskar sin sjuka förälder SIRI och försöker förstå de olika tillstånden. Barnet ser inte de demoner vi ser. De gestaltas som överdrivna varelser som kan gå upp i rök och tappa näsa och öra.
Men kära Alice
De brev med berättelser som strömmar in till mig om filmens verklighet visar hur viktig filmen är för de svagaste, de utsatta barnen till en annan svag utsatt grupp nämligen föräldrar drabbade av psykos och missbruk. Psykisk ohälsa i form av psykoser är det största tabuet i vår tid.
Det här är bara en skildring, filmen är en saga och ingenting jämfört mot 24 timmars verklighet för ett barn ensam med en ångestfull förälder. Jag och många andra barn och unga hade behövt den här filmen för att fatta att vi är väldigt många i Sverige och absolut inte ensamma. Det handlar om att utveckla förståelse, nätverk och kunskaper.
Alice, jag tror att berättelser om andra ökar empatin mellan unga och vuxna. Nu det är dags tänka över var bra svenska filmer ska visas. När marknaden kräver plats för sin bullrande hjord, var ska vi publiken finna alternativen, innan de försvinner?
Kanske på en biokedja för vuxna och barn där vi kan ha repertoar. Den visionära skolbion som ges hög status är ett stolt försvar för konstnärlig film med våra egna historier och originalberättelser. Skolbion är en nationell angelägenhet för framtiden!
Jag har varit SFI:s skolbioambassadör i 2 år och mött rader med engagerade lärare som brinner för filmkonsten. De ser film med sina klasser och integrerar bildmediet i skolans undervisning. Att läsa, skriva, räkna och göra bild är framtiden. Vår tids barn översköljs av budskap och måste lära sig läsa bild.
I dag är det lätt att för barn att göra film, tekniken finns i mobiler med mera. Barnen suktar efter att få skapa. De fixar egna filmklubbar som exempelvis i Växjö. Detta är det stora demokratiska underskottet. Här skulle allt som görs kunna göra verklig skillnad.
J’accuse/jag anklagar
Jag anklagar en svensk myndighet, medierådet, för att sabotera svensk filmkultur och att missanvända skattemedel. Den ömtåliga nyanserade filmen står under attack av en myndighet som kontrollerar en liten svensk film men släpper igenom den dånande våldsactionfloden. Jag har skapat två filmer för barn. 1996 förbjöds ”Bengbulan”, 2016 förbjöds ”Flickan Mamman och Demonerna”, båda med teman om en dramatisk barndom. Att kritisera vuxenvärlden är det återstående tabuet och för det straffas man direkt av en en statlig censur. Vilken åldersgräns tycker ni ”Bengbulan” ska ha? (idag har den 11). Ett till två år svarade mellanstadieeleverna i Angered när jag visade den för dem 2015.
Jag vill återta glädjen med min film och jag blir glad för varje berörd människa. Men hur ska publiken nu tvättas ren från en konstgjord debatt om farlighet/oro/censur?
Det första man frågar ett barn är inte ”var den läskig?” utan ”hur upplevde du detta?”. I min vision ser jag att vuxna skulle se filmen med barn för att kunna tala med varandra om människors olika livsvillkor. Är detta verkligen omöjligt?
-
Barn och skräck
[wpvideo xOJsyMLT]
-
En röst om en barnförbjuden film
Bengbulan – en gång barnförbjuden för barn .
Det händer att jag möter vuxna som sett något jag skapat för barn: en ung kvinna som jag mötte nyligen berättade att för henne personligen blev barnfilmen Bengbulan -om den våldsamma utvecklingsstörda mobbaren som slår de mindre barnen ,när de inte förstår honom -en verklig bild av hennes liv med sin bror .
– Filmen fick en enorm betydelse just för att jag som barn för första gången mötte kritik av en människa som jag har lärt sig tycka synd om.
– Filmen tillät alla mina känslor rädsla vrede förrakt och ömhet att finnas.
Filmen som filmsverige då fördömde blev också barnförbjuden samma år som skräckfilmen ”jurrasic park ”och actionfilmen ”mission impossible” fick barntillåten gräns 1996.
– Då lärde lärde jag mig av filmcensur att svenskt relationsdrama där barnen inte försonas utan samarbetar och slår tillbaka ansågs för realistisk och för farlig för barn. I år ha min nya film ”flickan mamman och demonerna ” premiär i april 2016. Den handlar om ett barn med en psykiskt skör mamma . I berättelsen fångat demoner mamman och begär onda handlingar av henne. I varje skolklass finns ett barn eller flera barn med sjuka föräldrar – om vi inräknar missbruksproblem också. Rörd det sig om flera hundra tusen barn i Sverige . Poängen med filmen är att mamman hålls fången av sina demoner och men i slutet befriar vuxna båda barnet och mamman .När statens mediaråd nu sätter femtonårs gräns på denna barnfilm kommer inget barn med sin förälder få se den på biograf- Filmkonst är stor bild fantastiskt ljud och nykomponerad musik – symfoniorkester….
(Dock kommer den utan åldersgräns i SVT och på dvd senare .och trailern fick elva års gräns…)
Till barnpubliken vill jag säga det finns flera barn som har erfarenheter av att leva och älska sin sjuka förälder och det är inte ditt fel och du kommer klara dig. Budskapet till de vuxna är allvarligt -gör något . Åt verkligheten
Dessvärre har vi den senare tiden kunnat höra rop på förbud av skolpjäser /tema vad skilsmässa gör med barn – pjäs i örebro ,Medeas barn/ och själva Alfons Åbergs drömmar misstänks ge barn sömnstörningar!Snart kommer väl kravet ändra slutet på bröderna Lejonhjärta , de båda bröderna kommer förslagsvis inte till Nangijala utan hamnar på sjukhus?!
En barnkulturokunnig föräldragrupp ropar ut sin panik och oro : skydda våra barn från skildring av verkliga problem och andras ungar. Statens mediaråd tog gruppbeslut på att filmen kan skada och oroa barn utan redovisa något som helst belägg eller forskning . De hänvisar till två scener i filmen som faktiskt bygger på intervjuaer med många barn som räddat sina föräldrar från självmord.Förbudet för barn att se filmen står emot hela vårt barnkulturområdes erfarenheter , och en framåtblickande filmpedagogik,utvecklandet av problematiserande böcker för barn- ja mot samhällets samlade barnforskning: Men stopp nu , vi vuxna måste kunna reflektera : i en tid av reella historiska folkomflyttningar , världen har kommit hit, och i vår egen preferens för vuxenunderhållning av blodiga deckare tex–och utvecklandet av ännu våldsammre dataspel,som inte förbjuds utan hänvisas till föräldrars ansvar .
Så ,varför orkar vi vuxna inte besvara våra egna relativt trygga barns oroliga frågor .Ja verklighetens barn överges på havet , bor i leriga läger eller tillåts leva dygnet runt i gravt dysfunktionella familjer.
Vill vi vuxna verkligen bara ha censurerade lugna filmberättelser ? medan tusentals barn jag mött och möter ju vill höra Sanna historier !I spännande fiktiv form.
Ja medan världen har kommit hit och barnen vet mycket mer än de vuxna vill tro berättar min film att psykiskt sjuka är människor med samma känslor och behov . Men att barnet inte ensam ska klara sin förälder!! Jag ser framväxten av en kunskapsklyfta, barnen är mer omvärdsorienterade och de har frågor. Vad är den den viktigaste lärdomen om det här beslutet från mediarådet ?- Vuxna har gammal kunskap om vad barn vet och ska få se när de barnförbjuder min film för barn och vuxna – med stor oro men jag hoppas i bästa välmening? Nu måste vi som kan området lugnt plädera vidare för en rik barnkonst där en dialog förs mellan vuxna och barn. Där Mediarådet understryker vuxnas oförmåga att kunna tala med sina oroliga barn understryker vi moderna berättare för barn för vi hat kunskaper om barnets kapacitet fatta och ställa frågor och vet att barn har stort intresse för andras liv. Ännu.Vårt vuxna ansvar är att minska klyftan egna barn -andras ungar.
Skickat från min iPhone
-
NY BIOFILM flickan mamman och demonerna
Min nya film kommer på biograferna.Håll utkik i april.Just nu diskuteras åldergräns av statens mediaråd fd filmcensuren.Spännande.Jag har jobbat med filmen med 7 åringar upp.Den är tänkt visas för vuxna med barn.
-
Ivar Fors och Erik Alheim mailade mig en film de gjort. Filmen tar avstamp i den uppmärksammade händelsen på Malmö central, fredag den 6:e februari 2015. Då en nioårig pojke blev hårt omhändertagen av en ur vaktpersonalen på stationen. Eriks och Ivars intention är inte att peka finger mot den enskilde utan endast att försöka nyansera/förnya diskussionen om de allra minstas villkor, och det ansvar vuxensamhället måste ha emot dessa.
De skriver ”Vår förhoppning med filmen är att de som ser den, ska tänka en gång extra. Tänka igenom hur de önskar att samhället ska bemöta barn. Om det så är flyktingbarn, barn på förskolan, eller i hemmet. Med intentionen att ge frågan den avdamning den behöver. Utan svartvita pekpinnar. Eftersom vi anser att ett barn, oavsett förutsättningar, alltid förtjänar trygghet.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=91k-ZeAfqTM]
-
Flickan Mamman och Demonerna
The Girl the Mother and the Demons
Opening April 15
In an apartment, Siri, a single and psychotic mother, locks herself up with her daughter. Demons are in charge here. Ti can hear her mother talk to the demons, she can see her mother’s transformed and closed expression. But Ti can neither see nor hear the demons her mother is talking to. The situation becomes dangerous when the demons entirely take over Siri’s world. Really dangerous. Siri is no longer Siri. It’s as if she has been transformed into a demon herself. In order to survive, Ti engages her imagination to conquer her mother’s demons.
Inspired by experiences from her own childhood, Suzanne Osten’s film tells a story that is as vivid as it is touching about a child’s love for and loyalty to her parent. No matter what.
”When I was a child, there was no one who understood what I was going through. Least of all me. The background to this story is my own. I grew up with a mother who suffered from schizophrenia. As a child, it would have helped me to know that I wasn’t alone and that there was help to get. But how do you tell a story like this to children? In 1998, I wrote a book in which I turned the illness into demons. That made it possible for the child in the story to maintain her love for her mother. The book was then dramatized for the stage by Erik Uddenberg and directed by me. It was a success! Our theatrical company has performed this story about Ti and her psychotic mother in Sweden and abroad for 10 years: in South Africa, Canada, the USA, Paris, London, and other places. The pressing message in the story is to see all the children who actually take care of their sick parents in reality. In every audience, in every classroom, in every town there are children who don’t know that it’s not their fault that their parents are sick. Our script must be the first one to deal with psychoses and schizophrenia from a child’s perspective. At the same time, the film says something important to children whose parents struggle with other types of demons: demanding bosses at work, lack of money, alcohol, low self-esteem, and other problems. The Girl, the Mother and the Demons is both a touching and intriguing film that with beautiful cinematography illustrates the love between parent and child, as well as the love between other adults and children. The actors who play the mother and daughter are mother and daughter in real life, which adds more credibility to their performance.”
– Suzanne Osten
Suzanne Osten (b.1944) is a director, filmmaker, and writer. She is a prominent figure in contemporary Swedish culture and a trailblazer for an entirely new perspective on culture for children and young people. Osten has had the courage to raise tough issues and for decades has incorporated these topics into her work, long before others have dared. She directed the pioneering theatrical company for children and young people, Unga Klara, for more than 30 years. Her most acclaimed films include Mamma, The Mozart Brothers, which was nominated for a Guldbagge in Sweden, and The Guardian Angel, which was selected for Un Certain Regard at the Cannes Film Festival.
In 2015, Osten was appointed Sweden’s first Children’s Film Ambassador by the Swedish Film Institute.
-
Teaterförbundets Guldmedalj 2015
Å Tack alla medarbetare och kollegor jag delar guldmedaljen med alla er som kastat er in i mina försök att nå sanning om barn och konst och makt.
http://news.cision.com/se/teaterforbundet/r/suzanne-osten-far-teaterforbundets-guldmedalj,c9866351