Mamma

En komediantisk historia om en kvinna som vill göra film och inte får det och blir galen.

Min historia lägger sig tätt manusdramaturgiskt nära Woody Allens Manhattan. Ex rytmen mellan bild och dialogscener Och tilltron till dialog på film. Såg mycket film av Renoir och fransk och svensk noir film. Användandet av det inlånade dokumentära startar här. Jag gick på filmkurs i manusskrivning för David Winngate, som lärde oss en del knep, och vad vi förlorar på att undvika den amerikanska dramaturgin. Den store filmregissören Dusan Makavejev tipsade mej om rekvisitans bärande roll .

För att göra sin första film får man vara mycket övertygad. Det blir kanske bara denna? ! Eller ingen om man är kvinna eller 1940 …Tusen åsikter och omarbetningar, tjat om hur film ska se ut eller inte -får inte förstöra nerven och drivet .Trohet mot grundstoryn: här vara kvinna/ filmare/ mor intellektuell i andra världskriget, tema passion. Låta ingen hindra dig! Producentens Bosse Jonssons dåvarande fru tyckte till min fördel: en kvinna skulle få en filmchans.Det är ett rykte! Som 35 åring debutant hade jag ett långt cv laddat med mycket teater och tv och radio och media. Storyn är byggd kring min mors krigsdagbok. Det tog några år få till Mamma, 78-82. Research och partner i skrivandet, Tove Ellefsen. Fotografen Hans Welin(också Bröderna Mozart )och jag gjorde storyboard .Vi klippte.

3 Små filmer av min mamma dök upp, två på nittiotalet, den tredje i 2014.Historien visade sig sann. Det var så att Gerd, min mor,fimkritikern Pavane, ville och kunde filma. men en kvinna DÅ kunde inte få den platsen. Jag ville ta den på 80talet.

Bengbulan. Då och nu.

Bengbulan är en barnfilm jag gjorde 1996 för en ung publik, sju år uppåt. Det blev en hel del bråk om den filmen, liksom en del bråk om pjäser för barn jag gjort tidigare.

Den är för hemsk för barn, säger vuxna.

Och filmcensuren satte 15 årsgräns!(Spielbergs  ”Jurasic Park ” var samtidigt barntillåten). Skälet då var att filmen var ”svensk och därför oroande”- d.v.s. ett Drama?(men den sändes på TV olika tider)

Bengbulan utspelar sig några dagar under sommarlovet. Tre barn försöker klara sig från sin mytiskt stora fiende som brukar gilla att skrämma dem. Barnens föräldrar arbetar. Och håller sig borta. Bengbulan tar över sommaren.

12åriga Carmen leker uttråkad med en nioåring och en femåring. Och försöker begripa sig på sin deprimerade mammas fantasier om att inte betala sin hyra.

I det heta sommarbelysta samhället vilar bara en fara den oberäkneliga Bengt Olof som i sin nyckfulla våldsamhet både kan uppfattas som kul och spännande och som läskig. En barnslig 19åring som kan alla skräckfilmer och leker som en femåring! De vuxna, säger kanske – det är synd om honom. Man ni måste förstå honom. Barnen är livrädda att möta honom. De vuxna lämnar till barnen att lösa själva problemet.

Som -Hur att undvika honom. Eller hur att besegra honom. Carmen tar ledningen.

Bengt Olof/Simon Norrthon i filmen kan inte leka utan att vara våldsam. Han fattar inte sin egen styrka.

Just om det obegripliga och försöket att överlista honom handlar Bengbulan.

Den som fått sin barndom perforerad av överfall och rädsla tycker nog att det är härligt att barnen går samman och hämnas.

Arga reaktioner från vuxna mot hur filmbarnen besegrar och förnedrar Bengbulan kritiserar bristen på moral. Men som i Cirkeln det gäller att hålla ihop mot ondska! Den testpublik små barn jag arbetade med upplevde triumf. Det är helt enkelt svårt att tycka om och förstå sin fiende medan man springer för livet.

När jag ser om filmen njuter jag av mina skådespelare, barnen, genuint skärrade och de självupptagna föräldrarna fast i sina roller, bry sig om sina egna barn och skita blankt i andras ungar.

Det med spänning jag går till en skolbiovisning för 9 -10åringar 2015 barn och talar med dem.

Fem barn hade inte vågat stanna inne i biomörkret

Så jag mötte dem i foyern.

– Bengbulan är läskig.

-Jamen barnen kommer hämnas, informerar jag.

-Jaha!två killar rusar in igen.

Flickorna ville veta varför han var så barnslig och farlig. De sprang in och ut, frågade mej nya smarta frågor. Så in igen och ut till mig.

”Musiken var värst när det inte var någon.

”Harry  Pottermusiken talar om hur man ska känna”.

”Hur lever Bengbulan nu?”

Hela klassen och jag pratade i en timme efteråt.

Ja kära filmcensur

Filmkonst för barn oroar.

Vem kan hjälpa dem att stå ut med det oroande?

Jag ringer FD filmcensuren i dag och frågar om de minns censur fallet.

”En barnpsykolog tyckte den var olämplig”. Barnpsykologer är olika.

Som barn och filmare.