Är teatern farligare än verkligheten?


Minns någon fortfarande ”Bagare Bengtsson”-debatten?

Upprörda föräldrar ville förbjuda Lennart Helsings saga i slutet av sextiotalet. Rimmen var opassande och barnen kunde ta skada av den svarta humorn, menade man. Bagare Bengtsson var ju inbakad i en limpa …

I tider av stor och mörk oro svänger föräldraopinionerna gärna över till att begära kontroll, som om man kunde få bukt med verkligheten genom att förbjuda barnens böcker, pjäser och filmer. I Örebro har föräldrar och lärare – utan att se pjäsen – nyligen ställt in planerade lågstadieföreställningar av Mikael Cockes fina uppsättning av ”Medeas barn”.

När jag skapade ”Medeas barn” 1975 var det bland annat för att lätta på trycket för barn som upplever föräldrars skilsmässa som jordens undergång. Tillsammans med skådespelarna och Per Lysander testade jag sagan om Medea av Euripides i en lågstadieklass och barnen lekte fram scener där de funderade över vad en skilsmässa är. Vi reflekterade mycket över att sextio procent i klassen var barn till föräldrar som tillhörde den historiska generation som peakade i skilsmässostatistiken.

Tillsammans skapade vi en barnteatertragedi, men utan att den förtvivlade Medea dödar sina barn. De terapeuter och vuxna som handledde oss då beskrev vilka skuldkänslor barn har vid en skilsmässa. Barnen tar på sig skulden – det är mitt fel, tror de.

Vi bandade alla repetitioner med publik och fann att barnen skrattade – och att de vuxna grät. Det blev dock skandal, många ville stoppa pjäsen och förbjuda den – precis som vissa skolor nu har gjort i Örebro län. Vi lärde oss då att vuxenvärlden hellre hindrar upprörande berättelser med kritik av vuxna, än förändrar verkligheten för barn.

Tack vare öppna lärare och barnkunniga experter har pjäsen överlevt och sett scener och publiker på många håll i Europa och världen. I Frankrike är den en teaterklassiker och i Norge spelades den nyligen. Men varför vill vuxna hindra pjäser och barnfilmer? Vi hindrar ju inte barn från att leva i segregation, skilsmässor, alkoholism, krig, mobbning?

Tydligen behöver vi ta den vuxna, rädda människan ömt i handen och säga snällt och bestämt: Barn behöver starka berättelser om sanna saker, gjorda med kvalitet. I stället för att stoppa skolklasser från sådan teater, låt barnen tala, ta tid med dem, måla, prata om upplevelserna. Förändra verkligheten – censurera inte konsten.

http://www.dn.se/arkiv/dn-kultur/suzanne-osten-ar-teatern-farligare-an-verkligheten


0 svar till “Är teatern farligare än verkligheten?”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.