Ni vuxna och barn som bryr er om dramatisk komplex film för barn har väl inte undgått att statens mediaråd barnförbjöd filmen ”Flickan Mamman och Demonerna”, lagom till premiär i april och jag inte ens fick visa den för barnpublik, på en offentlig barnfilmfestival i Malmö/Buff.
Men nu efter utdragen strid i domstolar- är den fri från 11 år i Sverige.
I Norge och Danmark ser man annorlunda på vad som oroar barn. I Danmark får familjen bestämma vilka barn som ska gå på film med 15-årsgräns om man går tillsammans och i Norge var filmen inbjuden till Tromsös första barnfilmsfestival , så dit åkte skådespelarna Maria Sundbohm som spelar Siri med sina demioner, och i verkligheten och i filmen hennes egen dotter Esther Quigley som och spelar dottern Ti. De visade filmen och pratade med flera hundra barn.
Här är rapporten från Maria:
Vi var på två visningar av filmen. Första morgonen var det ca 100 barn mellan 11-12 år, andra dagen var det ungefär lika många men med åldersspannet 11-15 år.
De hade så mycket frågor och tankar!
För mig, men kanske framför allt för Esther,var detta en fantastisk upplevelse eftersom vi inte sett filmen tillsammans med barn förut!
De var så engagerade, så respektfulla och ville verkligen prata med oss.
Esther (som hade sagt till mig att hon inte ville säga något från scenen )stod med mikrofon i hand och pratade och svarade så uppriktigt och sant på alla frågor hon fick. Stämningen var liksom så god och uppriktig att vi båda verkligen ville prata!
Jag radar upp några av frågorna och kommentarerna som barnen kom med. så kan jag utveckla mer sen.
- Hur blir man psykiskt sjuk?
- Blev Maryam och Ti kompisar igen sen?
- Det verkade som om mamman var schizofren. Var hon det? ( det var en 11- årig flicka som uppenbarligen hade någon slags inblick i sjukdomen…)
- Jag gillade filmen för att den var så verklig.
- Jag gillade demonerna
- Filmen slutade ju ganska bra, men inte så bra och det tyckte jag om för så är det i verkligheten.
- Var det svårt att spela psykiskt sjuk?
- Dränkte mamman råttorna?
- Jag gillade filmen för att den var så allvarlig och viktig.
- Var det äckligt i lägenheten när ni spelade in? Luktade det äckligt?
- Var demonerna redan i lägenheten när Siri och Ti flyttade in?
- Är schizofreni en vanlig sjukdom?
- Vilka scener var roligast att spela in.
- Hur gjorde ni scenen när Siri slår Ti
- Varför var det så många ögon?
- Fick du ( Esther ) många vänner under inspelningen?
- Hur gjorde ni om ni glömde någon replik?
Två kommentarer från barnen i Tromsö dröjer kvar hos mig. Berör mig.
En flicka som efter filmen uttryckte att hon tyckte det var så bra att filmen inte slutade så lyckligt. Hon var 11 el 12 år. När jag frågade henne varför hon tänkte så svarade hon att det var väldigt bra eftersom verkligheten är så. I verkligheten slutar det aldrig som på film, i verkligheten kan det sluta olyckligt ibland också. Det var realistiskt, och det var bra.
Jag tycker denna åsikt i förhållande till den vuxendebatt vi fört i Sverige är så klok. Barn som vill ha berättelser om verkligheten.
Verklighetens berättelser som stärker barnen, inte skrämmer.
Moderatorn berättade också för samtliga barn i salongen lite kort om den process filmen hamnat i Sverige. Att vi fick 15- års gräns först osv. När barnen fick frågan vad de tyckte om det stönade de.
De tyckte att barn självklart kan se filmen!
Moderatorn: Men tycker ni inte att filmen är lite skumelt (läskig) ?
Barnen: jo lite, men den är bra! Den är verklig, viktig!
En annan flicka i gick i projektklassen.
De har sett filmen i skolan och på festivalen och ska skriva analyser på filmen .Barnen från den klassen fick också sända live tv själv under festivalen och gjorde en
Intervju med mig och en med Esther.
De var så ljuvliga. Så engagerade.
I intervjun frågade de vad som var roligast/ svårast etc och när vi var klara frågade jag flickan om hon gillade filmen.
— Ja, svarade hon.
Varför?
– För att den var så verklig.
Här kan ni finna lite info om striden om filmen och att den inte är barnförbjuden längre.