Furstinnan av Amalfi

Furstinnan av Amalfi är en av den brittiska dramatikens verkliga klassiker. En tragedi baserad på verkliga händelser i Italien i början av 1500-talet. En grotesk och drastisk berättelse om kvinnohat och frihetsbegär.

Pjäsen hade urpremiär 1613 i London (beställd av Shakespeare) och är fortfarande en av de mest spelade pjäserna på brittiska teatrar – bara i år har tre olika uppsättningar haft premiär. Nu spelas den för första gången någonsin i Sverige, på Stora scenen med stor ensemble och påkostade kostymer signerade kostymören Anna Heymowska.

Regisserar gör Suzanne Osten, en av den moderna svenska teaterns förgrundsgestalter, nu för första gången på Dramatens stora scen. Översättningen har gjorts av Per Lysander. 

Premiär 29/2 på Dramaten

Svensk modern dans med kvinnor i fokus

Först ut Birgit Åkesson i Fruktbarhet i regi av Alf Sjöberg. Sedan Birgit Cullberg i Antonius och Cleopatra och Topsy Håkansson i Zigenardans, båda i regi av Gerd Osten. Denna film restaurerades digitalt av Svenska Filminstitutet 2018.

Filmen ingår i  Kortfilmsklassiker c/o Folkets Bio 2020, ett kortfilmspaket framtaget i samarbete med Filmarkivet.se som visas under våren 2020 på utvalda biografer:

Zita i Stockholm
Kino i Lund
Fyrisbiografen i Uppsala

För visningstider se biografernas program/hemsidor.

Stoppa

När jag satt i hålet hade jag ingen aning om att det några mil bort, på andra sidan de höga Hindukush-bergen, funnits en flicka som hette Malala. Hon var som jag. Vi var nästan lika gamla, och hon fick inte heller gå i skolan, hon för att hon var flicka och jag för att jag är hazar.

Nu när jag sitter i ett annat hål vet jag det. Jag har lärt mig väldigt mycket de senaste fyra åren, om människors godhet och kärlek, men också om deras ondska och omänsklighet. Detta är min historia -Abdul, januari/februari 2020 inifrån Migrationsverkets förvar.

Talibanernas grymheter var en del av min vardag från det jag föddes i bergsområdet Hazarajat i Afghanistan 1999. Vi visste aldrig när de skulle komma och föra bort någon i byn, eller bara döda oss.

Det var min tur en vanlig dag när jag var ute och vallade familjens får. Det är vackert i Hindukush-bergen med höga berg och trånga dalar. Området ligger 3 000 meter över havet, med toppar på över 5 000 meter och har Afghanistans bästa betesmarker. Där gick jag när de kom och tog mig. De förde mig till sitt läger och stängde in mig i ett hål i marken. Jag hade ingen aning om de hade tagit hela min familj eller vad som hänt i byn, allt vara bara svart. De enda gångerna jag fick komma ut var när jag tvingades arbeta åt talibanerna.

Dagarna gick och jag började bli mer och mer övertygad om att jag skulle dö i hålet och aldrig se min familj igen, och till slut längtade jag efter det för att komma bort från tortyr, misshandel och en omänsklig behandling. Därför var jag inte alls beredd en dag när luckan till hålet öppnades och en kvinna stod utanför, hon viskade åt mig på Dari att springa och inte se mig om. Jag gjorde det, jag sprang, men jag såg mig om och jag såg att talibanerna upptäckte att jag flytt och de sköt henne framför mina ögon. De sköt efter mig också, men hon hade givit mig ett försprång så jag sprang för mitt liv hem till byn för att varna min familj att talibanerna var på väg för att hämnas. När jag kom fram var det för sent. Jag hittade dem inte trots att jag sprungit och skrikit tills jag inte orkade mer. Det enda jag hittade var en rykande hög där vårt hus hade stått. Allt var borta.

Efter det är allt en dimma. Jag fick lov att fly från mitt land till min farbror i Iran, det tog xx månader och jag var rädd hela tiden. Jag hade inga pengar, pass hade jag aldrig ägt, och ingen kunde hjälpa mig på vägen. Han vågade inte heller hjälpa mig, han hade pengar som jag fick och visade mig några människor som kunde hjälpa mig att fly långt bort, och de tog nästan allt jag hade. Jag vet inte hur vi reste, jag hade ju aldrig varit på andra sidan bergen tidigare, men det var långt, farligt och jag var hungrig och visste inte vad som hänt min familj sedan jag flydde. Jag var 16 år.

Jag tänker inte berätta om den färden. Ni har redan läst liknande berättelser av andra, och mitt helvete skiljer sig inte mycket från deras. Men jag var en av dem som hade tur, jag kom fram 24 november 2015 till ett land och en stad vid vattnet, Malmö heter den. Jag hade fått veta att jag skulle ansöka om asyl så fort jag kom fram, men det fanns ingen i den staden som kunde hjälpa mig, så jag satte mig på ett tåg till landets största stad, Stockholm. Där fanns det människor som jag kunde gå till och säga att jag sökte asyl och trygghet för att slippa fly mer.

Efter det hamnade jag i ett fängelse med låsta dörrar. Förvar Märsta kallades det. Här fick jag mat och en säng att sova i, det kändes så skönt trots att jag inte förstod vad någon sade eller varför jag var i fängelse. Efter en tid fick jag sitta och svara på frågor, tror jag. Det var en kvinna som pratade på landets språk och en man som pratade något annat språk jag kände igen, men inte förstod. Jag tror det var persiska, men jag pratar ju Dari, så vi förstod inte varandra.

Men det verkar ha blivit bra, för till slut släpptes jag ur fängelset och fick skjuts många timmar till en plats som heter Borlänge. Där fick jag bo tillsammans med andra pojkar från många länder som kommit hit på samma sätt som jag. Jag fick börja skolan, ganska långt från Borlänge, men där mötte jag snälla människor och fick en familj som började ta hand om mig. Skolan var jättesvår, alla pratade det nya språket – svenska – och jag förstod ingenting.

Efter ett tag fick jag träffa damen från fängelset igen. Nu visade det sig att det inte alls gått bra när vi pratade. Hon sade att hon hade bestämt att jag inte skulle få stanna i landet eftersom min historia inte var tillräckligt otäck. Jag undrar hur en otäck historia i så fall ska vara?

Nu hade jag fått hjälp av en God Man och han såg till att det fanns en person med som kunde Dari så att alla fick förstå vad jag hade berättat. Men då sade damen att det inte stämmer, för att han som pratade persiska hade berättat en annan historia för henne. Jag förstod ingenting.

Och ännu mindre förstod jag när de sade åt mig att jag var 18 år. Jag förstår inte hur det gick till, men i det nya landet hade någon bestämt att jag inte talade sanning om hur gammal jag var. Familjen som hade öppnat sitt hem för mig försökte förklara och ändra beslutet, men det som var bestämt var tydligen bestämt. Hur det nu gick till. Ingen av de som bestämde trodde på vem jag var och vad jag varit med om.

Och det skulle bli värre. Jag vet när jag kom till Malmö, 24 november 2015, och det hade bestämts att det var den sista dagen vi som flytt till Sverige skulle få stanna. Men i deras papper står det 25:e, när jag kom till Märsta. Jag började förstå att jag inte var trygg här, trots alla snälla människor som vill hjälpa mig.

Hela den här tiden försökte jag hitta några nyheter om min familj. Ingen av de afghaner jag träffade i Sverige kunde ta reda på något, och de vänner som fanns kvar hade inte hört någonting. Jag ville inte, men började tro att de inte lever längre.

Så en dag när jag ännu en gång letade på Facebook hittade jag ett namn jag kände igen, samma namn som min lillebror har! Jag kontaktade honom och han svarade. Tårarna rann när jag förstod att det var han och att vi hittat varandra. Han satt i ett förfärligt läger i Grekland och kan inte ta sig därifrån, och jag är förtvivlad över att inte kunna hjälpa honom på något sätt. Men det var inte det värsta. Han berättade vad som hänt den dagen jag flydde.

Han såg hur talibanerna brände vårt hus och hittade min syster. De sköt min älskade storasyster. Hon levde inte längre – och det var mitt fel. Den övriga familjen vet han inte vad det har hänt med.

Så, i fredags kom de till min skola.  Min lärare berättade att polisen ville prata med mig, och jag ville inte gå ut till dem. Men lärare sade att jag måste och att det inte var någon fara. Han hade fel. Den här gången var det inte talibanerna utan den svenska polisen.

Nu sitter jag i fängelse igen och jag ska åka tillbaka till Afghanistan. Om jag kommer dit kan jag aldrig komma tillbaka till de snälla människor som blivit min svenska familj. Jag har inget pass, och om jag skulle försöka få ett måste jag berätta vem jag är, och då dödar talibanerna mig. Om jag försöker ta mig hem till min by vet jag inte om min familj lever eller har dödats. Men jag vet att talibanerna aldrig slutar hata mig för att jag kunde fly.

När jag sitter här tänker jag på flickan Malala. Hona är lite äldre än jag och studerar på universitetet. Vi har båda flytt från talibanernas terror, hon blev skjuten och det kanske var hennes tur. Om talibanerna träffat mig kanske de som bestämmer i Sverige trott på mig, men missade kulor syns inte.

Wikipedia: Taliban (pashto: طالبان), av arabiskans ṭālib (طالب) för ”student”, är en politiskreligiös väpnad islamistisk rörelse som grundades i Kandahar 1994 och regerade merparten av Afghanistan åren 19962001. 7 oktober 2001, inleddes invasionen av Afghanistan av USA med allierade inklusive Norra alliansens krigsherrar. Målet var inte bara att förstöra al-Qaidas träningsläger i landet utan också att störta talibanerna. Talibanrörelsen drevs tillfälligt under jorden till följd av invasionen. Rörelsen bekämpar fortsatt den nya afghanska regeringen och ISAF-styrkorna som håller den kvar vid makten. Över 50 000 människor har hittills dödats i konflikten. Under 2018 var Taliban den terrorgrupp i världen som dödade flest människor, enligt Vision of Humanity 6 103 personer.

I november 2019 kontrollerade talibanerna en större del av Afghanistans territorium än någon gång sedan talibanregerinen störtades 2001. Rörelsens ledning strävar efter internationellt erkännande och vill åstadkomma en enhetlig policy inom rörelsen, men ledare längre ned i organisationen gör ibland andra prioriteringar av militära eller ideologiska skäl eller på grund av den lokala situationen.

Sommaren 2019 förhandlade USA med talibanerna om ett tillbakadragande av amerikanska trupper, men utan att komma till någon överenskommelse. Den afghanska regeringen ansågs av talibanerna vara marionetter för USA och deltog inte i samtalen.

Text: Helena Tilander

H.M. Konungens medalj till Suzanne!

H.M. Konungens medalj instiftades runt 1814 och finns i flera storlekar. Den tilldelas svenska och utländska medborgare för särskilda förtjänster.

Suzanne tilldelades en medalj av 8:e storleken i Serafimerordens band för framstående insatser inom teater-, film- och operakonst.

Foto: Henrik Garlöv/Kungl. Hovstaterna